Mammas tankar
Mamma skriver av sig i min blogg nu igen:
Jag minns det som igår, som omgivningen vår kunde kasta ut hemska ord åt mig som gravid när jag väntade Mathilda.
*barn som skaffar barn*du är för ung*du klarar det aldrig*du förstår väl att detta kan ni inte behålla* osv osv...
Vi planerade vårt barn, vi köpte kläder och alla saker för att barnet skulle komma till världen.
Vi var så glada (trots att nästan ingen trodde vi skulle klara ut att va föräldrar)
Vi kunde ibland sitta och tänka *tänk när vårt barn springer på stranden nästa sommar*tänk när han/hon säger mamma eller pappa första gången osv osv.. ..
Vi köpte gåstol..
Vi planerade massor..
Dagen kom, vi blev föräldrar, jag viste under hela graviditeten att det var en Mathilda i min mage.
När barnet lades mot mitt bröst på förlossningen så tänkte jag inte ens efter att titta könet, för jag viste vad det va det kändes så självklart att det var en Mathilda, jag vet inte varför men de kändes självklart.
Mkt riktigt det var en Mathilda, vi ringde stolt runt till våra nära & kära och berättade om denna lilla flicka vid namn Mathilda och berättade att förlossningen och allt har gått hur bra som helst.
Bara att få barnet gjorde en omställning i vårat liv, en omställning vi var beredda på att ta.
Vi var nyblivna föräldrar, helt underbart
PANG sa det så var vår flicka svårt sjuk helt plötsligt kom det fårn ingen stans..
Vi har då tvugna och ta "yttligare ett slags ansvar".. omställningen blev verkligen stor för oss...
Vad kunde vi få slängt i ansiktet ??? när vi berättade om vårt sjuka barn o hur ledsna vi var över det (givetvis älskade vi henne lika mkt ändån)
*ja att få barn är inte en dans på rosor*
hur kan man kläcka ur sig ngt sådant !!!!!!! Hur många människor planerat att få ett sjukt barn ??
JÖSSES ASSÅ !
Nä det är otroligt..
Blev så paff när en dag förra året samma människa sa till oss hur stolta vi ska vara och hur duktiga vi är osv..
jag tappade bokstavligen hakan och mitt hjärta slog konstigt när jag fick det i mina öron..
jag kunde inte tro att dem orden skulle komma från en o samma mun som sårade oss så i början av Mathildas liv...
men jo då..
Det finns under ibland..
ibland kan människor inser att dem gjort fel
synd bara att dem inte kan berätta det & stå för det..
Men glada blev vi..den människan ändrade sin uppfattning
Jobbiga är att än idag så har så många fått för sig massa saker kring hur Mathilda blev sjuk...
får för sig de va både de ena o andra..
det knäppa är att dem som fått för sig det..
ja det är dem som knappt haft ngn kontakt med oss....
dem har hittat på sina egna valser..
och när vi berättar hur det har gått till..
tror ni att dem lyssnar ??
åååå nej..
dem har rätt !
vi dumma unga föräldrar vet inte ett skit !
vi är totalt värdelösa !
Jag håller inte med
Mathilda kunde inte fått en bättre mamma eller pappa
Mathilda har verkligen fått den mamman hon behövde som gör allt tänker på allt alltid !!!
och en pappa som alltid håller hoppet uppe och är så stark som klarar sig igenom detta trots hur hans liv såg ut en gång i tiden. Men det är nog inte som tänker på det.. att de som hände honom förut.. sitter ju såklart fast.. och blev bara hundra miljoner ggr tuffare när han fick sig ett sjukt barn..
Jag vet inte vad jag vill komma med detta jag nu skriver.. men jag skriver av mig helt enkelt..
har sån period just nu att jag tänker för mkt.. så då måste jag skriva av mig..
och eftersom de handlar mest om mathilda.. så kändes det rätt att skriva av mig här i hennes blogg.
Vill bara att allmänheten ska vakna.. inte ta allt för givet.. en dag vänder det kanske.. och det är du som är svårt sjuk !
Mathilda är verkligen den finaste människan jag träffat
hon har en sådan vilja & kämpa glöd som jag aldrig ngnsin sett förut !
Älskar dig Mathilda så otroligt mkt
jag vill begära att du ska kunna må så bra du kan <3
En mammas dröm, som önskas bli verklighet
Vet ni, mamma hon har börjat tänka på & önska.. Men här är första stället som får veta det, i min blogg alltså....
Mamma skulle tycka det var roligt om det fanns ngt ställe typ två ggr i veckan som jag som gravt utvecklingstörd, handikappad, funktionshindrad & svårt sjuk skulle kunna gå på träff med andra barn som har det svårt.
Ett sådant ställe skulle finnas.
Att kunna komma till kanske 2-3ggr i veckan i 3timmar åt gången eller ngt, så att jag kunde få leka men kompisar i min ungefärliga sits.
Men vart skulle detta "öppnas" ngnstans.. ?
Skulle det kommit många dit ?
Mamma vet ju att det finns föräldrar som än idag inte "vågar" visa sig ute bland folk med sitt sjuka barn, för mamma var själv i den sitsen en gång men för länge sen, det är innan man "vänjer" sig.
Men det vore jätte roligt om det hade hänt, mammas idé...
Kan inte ngn snäll själ ta tag i ngt sådant & starta det ?
Ett slags "öppna förskola" som man kan gå till , givetvis att man har med sig sin förälder eller assistent.
Ett ställe fullt med roliga saker anpassat för barn som jag, och fullt med barn som mig själv och givetvis dem med värre och lättare sits än mig. Och kanske ett litet fik för dem som kan äta med munnen och kanske för föräldrarna/assistenter som kan sitta & prata medans vi leker & busar.
Mamma känner att det vore en dröm, även jag. För jag skulle tycka det var roligt.
För mamma märker det varje gång jag träffar Jacob(min bästis) som oxo har handikapp att jag blir mkt glad varje gång jag träffar han.
Detta skulle varit en grej som startas, som föräldrar skulle våga att gå till, kunna träffa föräldrar i samma sits..
Det är en grej som kunde vara bra för både barnen & föräldrar och syskon givetvis.
Täänk va skoj det kunde varit.. .. ..
Ett ställe här i stan ngnstans... lek.. bus.. mys.. fika.. träff osv..
Mamma skriver av sig
Nu skriver mamma av sig lite i min blogg...
Imorgon är det psyket dax för mig, prata lite & genomföra en hypnos.
Har härom dagen fått en tid till psykläkare så jag kan få mina mediciner & sådant, skönt att äntligen få komma igång med det med ju. Man ska inte va så jädra "Stolt" jag har ju varit det faktiskt, hade mediciner förut som jag slutade med tvärt för att jag mådde så bra tyckte jag, men det får man sota för sen. Man ska inte skämmas över att behöva ha medicinisk hjälp eller psykisk över huvudtaget. Men så lätt och säg för det är väldigt många som gör så, väldigt många som inte vågar gå ut med sin ångest för dem skäms. Men jag anser det inte är ngt o skämas över iallafall. Däremot är det väldigt svårt att få andra att förstå, men man får ta det med en klackspark. Det är ännu svårare och få folk att förstå min mamma sits till Mathilda kan ni tro. Hur mkt än folk vill och försöker så går det inte till knappt 50%. Man kan inte begära mer än att dem försöker åtminstone och iallafall inte är elaka och får tänka sig för helt enkelt. Som jag sa idag till hon som intervjuade oss idag från Kristianstadsbladet, att vi faktiskt också kan ha svårt att förstå "vanliga föräldrar", att varför typ dem "piper" om att de ska till sjukhuset och ta ett sketet stick i fingret på sitt barn eller kanske en vaccin i benet. Men som sagt vi är i en annan sits, vi är vana vid en mkt mkt värre sits. Och tar det väldigt lätt efter hand trots att vi tycker det är skit jobbigt. Jag tycker det är extremt jobbigt att ta prover på Mathilda trots att vi är vana vid det, och nu känner jag att det är ännu jobbigare på Casper eftersom han är inte van vid det, men det är ju faktiskt Mathilda iallafall det bekommer henne knappt att ta ett blodprov så då känns de genast bättre, men samtidigt så känns det sämre.. för det är ju hemskt att ett barn ska behöva vara van vid en sådan grej kan jag tycka. Men vad gör man ? Jag kan ju inte ens räkna antalet blodprover Mathilda tagit i armar händer fötter, det går bara inte.. och alla slags nålstick i huvudet låren osv..
Det är en orättvis värld att ett barn ska behöva genomgå sådant hela sitt liv från början till slut, fruktansvärt. Berättade för kristianstadsbladet även över vår extrema oro över Casper, trots att han inte visat tecken på var sjuk på ngt vis.. så är jag jätte rädd att han en dag helt plötsligt får både de ena och de andra.. helt plötsligt kanske han smäller till med att skaffa sig en hjärntumör precis som hans pappa hade som liten. Ja hjärnan den tänker i hundranittio alltid på mig, men oftast på sistone har jag stängt in det, för ni har väl märkt jag inte skrivit så mkt tankar på sistone. Bara för att jag försöker inse att jag ska må bra och inte tänka så mkt, men en dag spricker det.. och man skriver skriver skriver hur mkt som helst. Man vill fortfarande än idag ha svaret på sin fråga: Varför blev Mathilda så sjuk !!???!! Det är en fråga vi aldrig kommer att få svar på. Angående varför vi blivit intervjuade av kristianstadsbladet är nog pga att min pappa har tipsat dit om oss och att jag själv mailade lite och bara berättade lite om hur jag tycker allmänheten behöver vakna upp och inte se ner på alla sjuka människor osv. Det kan vara en lättnad för oss att få berätta ut det till så många som möjligt hur dåligt man faktiskt mår med alla dessa otrevliga människor man stöter på, framför allt va det värst innan mathilda fick sin vagn från habileteringen när hon satt i en sulky och hon hänge ju efter som hon inte kunde hålla upp kroppen, men vad skulle man göra. Att få hjälpmedel tar lång tid, inget man får över en vecka bara. Jag kommer ihåg den surkärringen på Maxi när jag o Mathilda var där, hon va asså den otrevligaste människan jag ngnsin stött på som hon vräkte ur sig hur Mathilda satt i vagnen och hur synd om henne att behöva ha en sån ung och dålig mamma. Och jag som inte var sådan förut så frispråklig, men efter att man fått Mathilda har man fått tuffa till sig och inte var fullt så blyg mera. Ja efter en del "klagomål" från den kärringen på Maxi, så fick jag ren panik yttrade mig att hon inte skulle yttra sig för än hon tagit reda på fakta, sen ville jag ju såklart ge tillbaka på ngt vis, dock kunde ja ju inte komma till den nivån som hon gjorde med mej hon gjorde så jag mådde dåligt skit länge efter det, än idag till o med och det var nog år 2007 där på våren. Men jag ställde förfrågan om hon hade ngr barn & barnbarn sen berättade jag ett o annat för den idiot tanten, usch ja !!! hemskt.. trodde inte jag var sån, men man kan inte knipa mun i sånna tillfällen, det känns som ngn sticker en kniv i ryggen och riktigt vrider om den i hundranittio när ngn yttra sig på sådant vis. Nä usch jag kan nte beskriva känslan helt. Man "lär sig med tiden" hur man ska hanskas med den extremt hemska världen, för rolig är den inte att leva i. Tänk er själva att leva med motgångar hela tiden.. .. orättvist.Jag skulle göra vad som helst för att mathilda skulle bli frisk från allt, men samtidigt vet jag ju att det är omöjligt. Och efter att man fick hröa att hon har en risk till plöstlig död så blev det ännu värre.. .. men hade det gott som är helt omöjligt så hade jag velat ta mathilda epilepsi o skador i hjärnan från henne och tagit över dem själv istället. Jag vill göra allt för mathilda, jag vill finnas där, ha bästa vänner till henne, få hennes släktingar att bry sig mer om henne & inte ta henne "för givet", få henne att alltid vara glad, att ha de bästa assistenterna till henne, att få vara den bästa mamman, att hon ska få behålla sin världens bästa pappa o lillebror.. att hon helt enkelt ska få vara lycklig och kunna glädjas åt allt i sitt liv för alltid <3 Min lilla tjej, hon är otrolig kämpe !
Oj då här flöt tankarna iväg upptäckte jag.. sånt som händer periodvis.. ni kanske inte ens orkade läsa ända ner här..
Imorgon är det psyket dax för mig, prata lite & genomföra en hypnos.
Har härom dagen fått en tid till psykläkare så jag kan få mina mediciner & sådant, skönt att äntligen få komma igång med det med ju. Man ska inte va så jädra "Stolt" jag har ju varit det faktiskt, hade mediciner förut som jag slutade med tvärt för att jag mådde så bra tyckte jag, men det får man sota för sen. Man ska inte skämmas över att behöva ha medicinisk hjälp eller psykisk över huvudtaget. Men så lätt och säg för det är väldigt många som gör så, väldigt många som inte vågar gå ut med sin ångest för dem skäms. Men jag anser det inte är ngt o skämas över iallafall. Däremot är det väldigt svårt att få andra att förstå, men man får ta det med en klackspark. Det är ännu svårare och få folk att förstå min mamma sits till Mathilda kan ni tro. Hur mkt än folk vill och försöker så går det inte till knappt 50%. Man kan inte begära mer än att dem försöker åtminstone och iallafall inte är elaka och får tänka sig för helt enkelt. Som jag sa idag till hon som intervjuade oss idag från Kristianstadsbladet, att vi faktiskt också kan ha svårt att förstå "vanliga föräldrar", att varför typ dem "piper" om att de ska till sjukhuset och ta ett sketet stick i fingret på sitt barn eller kanske en vaccin i benet. Men som sagt vi är i en annan sits, vi är vana vid en mkt mkt värre sits. Och tar det väldigt lätt efter hand trots att vi tycker det är skit jobbigt. Jag tycker det är extremt jobbigt att ta prover på Mathilda trots att vi är vana vid det, och nu känner jag att det är ännu jobbigare på Casper eftersom han är inte van vid det, men det är ju faktiskt Mathilda iallafall det bekommer henne knappt att ta ett blodprov så då känns de genast bättre, men samtidigt så känns det sämre.. för det är ju hemskt att ett barn ska behöva vara van vid en sådan grej kan jag tycka. Men vad gör man ? Jag kan ju inte ens räkna antalet blodprover Mathilda tagit i armar händer fötter, det går bara inte.. och alla slags nålstick i huvudet låren osv..
Det är en orättvis värld att ett barn ska behöva genomgå sådant hela sitt liv från början till slut, fruktansvärt. Berättade för kristianstadsbladet även över vår extrema oro över Casper, trots att han inte visat tecken på var sjuk på ngt vis.. så är jag jätte rädd att han en dag helt plötsligt får både de ena och de andra.. helt plötsligt kanske han smäller till med att skaffa sig en hjärntumör precis som hans pappa hade som liten. Ja hjärnan den tänker i hundranittio alltid på mig, men oftast på sistone har jag stängt in det, för ni har väl märkt jag inte skrivit så mkt tankar på sistone. Bara för att jag försöker inse att jag ska må bra och inte tänka så mkt, men en dag spricker det.. och man skriver skriver skriver hur mkt som helst. Man vill fortfarande än idag ha svaret på sin fråga: Varför blev Mathilda så sjuk !!???!! Det är en fråga vi aldrig kommer att få svar på. Angående varför vi blivit intervjuade av kristianstadsbladet är nog pga att min pappa har tipsat dit om oss och att jag själv mailade lite och bara berättade lite om hur jag tycker allmänheten behöver vakna upp och inte se ner på alla sjuka människor osv. Det kan vara en lättnad för oss att få berätta ut det till så många som möjligt hur dåligt man faktiskt mår med alla dessa otrevliga människor man stöter på, framför allt va det värst innan mathilda fick sin vagn från habileteringen när hon satt i en sulky och hon hänge ju efter som hon inte kunde hålla upp kroppen, men vad skulle man göra. Att få hjälpmedel tar lång tid, inget man får över en vecka bara. Jag kommer ihåg den surkärringen på Maxi när jag o Mathilda var där, hon va asså den otrevligaste människan jag ngnsin stött på som hon vräkte ur sig hur Mathilda satt i vagnen och hur synd om henne att behöva ha en sån ung och dålig mamma. Och jag som inte var sådan förut så frispråklig, men efter att man fått Mathilda har man fått tuffa till sig och inte var fullt så blyg mera. Ja efter en del "klagomål" från den kärringen på Maxi, så fick jag ren panik yttrade mig att hon inte skulle yttra sig för än hon tagit reda på fakta, sen ville jag ju såklart ge tillbaka på ngt vis, dock kunde ja ju inte komma till den nivån som hon gjorde med mej hon gjorde så jag mådde dåligt skit länge efter det, än idag till o med och det var nog år 2007 där på våren. Men jag ställde förfrågan om hon hade ngr barn & barnbarn sen berättade jag ett o annat för den idiot tanten, usch ja !!! hemskt.. trodde inte jag var sån, men man kan inte knipa mun i sånna tillfällen, det känns som ngn sticker en kniv i ryggen och riktigt vrider om den i hundranittio när ngn yttra sig på sådant vis. Nä usch jag kan nte beskriva känslan helt. Man "lär sig med tiden" hur man ska hanskas med den extremt hemska världen, för rolig är den inte att leva i. Tänk er själva att leva med motgångar hela tiden.. .. orättvist.Jag skulle göra vad som helst för att mathilda skulle bli frisk från allt, men samtidigt vet jag ju att det är omöjligt. Och efter att man fick hröa att hon har en risk till plöstlig död så blev det ännu värre.. .. men hade det gott som är helt omöjligt så hade jag velat ta mathilda epilepsi o skador i hjärnan från henne och tagit över dem själv istället. Jag vill göra allt för mathilda, jag vill finnas där, ha bästa vänner till henne, få hennes släktingar att bry sig mer om henne & inte ta henne "för givet", få henne att alltid vara glad, att ha de bästa assistenterna till henne, att få vara den bästa mamman, att hon ska få behålla sin världens bästa pappa o lillebror.. att hon helt enkelt ska få vara lycklig och kunna glädjas åt allt i sitt liv för alltid <3 Min lilla tjej, hon är otrolig kämpe !
Oj då här flöt tankarna iväg upptäckte jag.. sånt som händer periodvis.. ni kanske inte ens orkade läsa ända ner här..
