Mamma skriver av sig
Nu skriver mamma av sig lite i min blogg...
Imorgon är det psyket dax för mig, prata lite & genomföra en hypnos.
Har härom dagen fått en tid till psykläkare så jag kan få mina mediciner & sådant, skönt att äntligen få komma igång med det med ju. Man ska inte va så jädra "Stolt" jag har ju varit det faktiskt, hade mediciner förut som jag slutade med tvärt för att jag mådde så bra tyckte jag, men det får man sota för sen. Man ska inte skämmas över att behöva ha medicinisk hjälp eller psykisk över huvudtaget. Men så lätt och säg för det är väldigt många som gör så, väldigt många som inte vågar gå ut med sin ångest för dem skäms. Men jag anser det inte är ngt o skämas över iallafall. Däremot är det väldigt svårt att få andra att förstå, men man får ta det med en klackspark. Det är ännu svårare och få folk att förstå min mamma sits till Mathilda kan ni tro. Hur mkt än folk vill och försöker så går det inte till knappt 50%. Man kan inte begära mer än att dem försöker åtminstone och iallafall inte är elaka och får tänka sig för helt enkelt. Som jag sa idag till hon som intervjuade oss idag från Kristianstadsbladet, att vi faktiskt också kan ha svårt att förstå "vanliga föräldrar", att varför typ dem "piper" om att de ska till sjukhuset och ta ett sketet stick i fingret på sitt barn eller kanske en vaccin i benet. Men som sagt vi är i en annan sits, vi är vana vid en mkt mkt värre sits. Och tar det väldigt lätt efter hand trots att vi tycker det är skit jobbigt. Jag tycker det är extremt jobbigt att ta prover på Mathilda trots att vi är vana vid det, och nu känner jag att det är ännu jobbigare på Casper eftersom han är inte van vid det, men det är ju faktiskt Mathilda iallafall det bekommer henne knappt att ta ett blodprov så då känns de genast bättre, men samtidigt så känns det sämre.. för det är ju hemskt att ett barn ska behöva vara van vid en sådan grej kan jag tycka. Men vad gör man ? Jag kan ju inte ens räkna antalet blodprover Mathilda tagit i armar händer fötter, det går bara inte.. och alla slags nålstick i huvudet låren osv..
Det är en orättvis värld att ett barn ska behöva genomgå sådant hela sitt liv från början till slut, fruktansvärt. Berättade för kristianstadsbladet även över vår extrema oro över Casper, trots att han inte visat tecken på var sjuk på ngt vis.. så är jag jätte rädd att han en dag helt plötsligt får både de ena och de andra.. helt plötsligt kanske han smäller till med att skaffa sig en hjärntumör precis som hans pappa hade som liten. Ja hjärnan den tänker i hundranittio alltid på mig, men oftast på sistone har jag stängt in det, för ni har väl märkt jag inte skrivit så mkt tankar på sistone. Bara för att jag försöker inse att jag ska må bra och inte tänka så mkt, men en dag spricker det.. och man skriver skriver skriver hur mkt som helst. Man vill fortfarande än idag ha svaret på sin fråga: Varför blev Mathilda så sjuk !!???!! Det är en fråga vi aldrig kommer att få svar på. Angående varför vi blivit intervjuade av kristianstadsbladet är nog pga att min pappa har tipsat dit om oss och att jag själv mailade lite och bara berättade lite om hur jag tycker allmänheten behöver vakna upp och inte se ner på alla sjuka människor osv. Det kan vara en lättnad för oss att få berätta ut det till så många som möjligt hur dåligt man faktiskt mår med alla dessa otrevliga människor man stöter på, framför allt va det värst innan mathilda fick sin vagn från habileteringen när hon satt i en sulky och hon hänge ju efter som hon inte kunde hålla upp kroppen, men vad skulle man göra. Att få hjälpmedel tar lång tid, inget man får över en vecka bara. Jag kommer ihåg den surkärringen på Maxi när jag o Mathilda var där, hon va asså den otrevligaste människan jag ngnsin stött på som hon vräkte ur sig hur Mathilda satt i vagnen och hur synd om henne att behöva ha en sån ung och dålig mamma. Och jag som inte var sådan förut så frispråklig, men efter att man fått Mathilda har man fått tuffa till sig och inte var fullt så blyg mera. Ja efter en del "klagomål" från den kärringen på Maxi, så fick jag ren panik yttrade mig att hon inte skulle yttra sig för än hon tagit reda på fakta, sen ville jag ju såklart ge tillbaka på ngt vis, dock kunde ja ju inte komma till den nivån som hon gjorde med mej hon gjorde så jag mådde dåligt skit länge efter det, än idag till o med och det var nog år 2007 där på våren. Men jag ställde förfrågan om hon hade ngr barn & barnbarn sen berättade jag ett o annat för den idiot tanten, usch ja !!! hemskt.. trodde inte jag var sån, men man kan inte knipa mun i sånna tillfällen, det känns som ngn sticker en kniv i ryggen och riktigt vrider om den i hundranittio när ngn yttra sig på sådant vis. Nä usch jag kan nte beskriva känslan helt. Man "lär sig med tiden" hur man ska hanskas med den extremt hemska världen, för rolig är den inte att leva i. Tänk er själva att leva med motgångar hela tiden.. .. orättvist.Jag skulle göra vad som helst för att mathilda skulle bli frisk från allt, men samtidigt vet jag ju att det är omöjligt. Och efter att man fick hröa att hon har en risk till plöstlig död så blev det ännu värre.. .. men hade det gott som är helt omöjligt så hade jag velat ta mathilda epilepsi o skador i hjärnan från henne och tagit över dem själv istället. Jag vill göra allt för mathilda, jag vill finnas där, ha bästa vänner till henne, få hennes släktingar att bry sig mer om henne & inte ta henne "för givet", få henne att alltid vara glad, att ha de bästa assistenterna till henne, att få vara den bästa mamman, att hon ska få behålla sin världens bästa pappa o lillebror.. att hon helt enkelt ska få vara lycklig och kunna glädjas åt allt i sitt liv för alltid <3 Min lilla tjej, hon är otrolig kämpe !
Oj då här flöt tankarna iväg upptäckte jag.. sånt som händer periodvis.. ni kanske inte ens orkade läsa ända ner här..
Imorgon är det psyket dax för mig, prata lite & genomföra en hypnos.
Har härom dagen fått en tid till psykläkare så jag kan få mina mediciner & sådant, skönt att äntligen få komma igång med det med ju. Man ska inte va så jädra "Stolt" jag har ju varit det faktiskt, hade mediciner förut som jag slutade med tvärt för att jag mådde så bra tyckte jag, men det får man sota för sen. Man ska inte skämmas över att behöva ha medicinisk hjälp eller psykisk över huvudtaget. Men så lätt och säg för det är väldigt många som gör så, väldigt många som inte vågar gå ut med sin ångest för dem skäms. Men jag anser det inte är ngt o skämas över iallafall. Däremot är det väldigt svårt att få andra att förstå, men man får ta det med en klackspark. Det är ännu svårare och få folk att förstå min mamma sits till Mathilda kan ni tro. Hur mkt än folk vill och försöker så går det inte till knappt 50%. Man kan inte begära mer än att dem försöker åtminstone och iallafall inte är elaka och får tänka sig för helt enkelt. Som jag sa idag till hon som intervjuade oss idag från Kristianstadsbladet, att vi faktiskt också kan ha svårt att förstå "vanliga föräldrar", att varför typ dem "piper" om att de ska till sjukhuset och ta ett sketet stick i fingret på sitt barn eller kanske en vaccin i benet. Men som sagt vi är i en annan sits, vi är vana vid en mkt mkt värre sits. Och tar det väldigt lätt efter hand trots att vi tycker det är skit jobbigt. Jag tycker det är extremt jobbigt att ta prover på Mathilda trots att vi är vana vid det, och nu känner jag att det är ännu jobbigare på Casper eftersom han är inte van vid det, men det är ju faktiskt Mathilda iallafall det bekommer henne knappt att ta ett blodprov så då känns de genast bättre, men samtidigt så känns det sämre.. för det är ju hemskt att ett barn ska behöva vara van vid en sådan grej kan jag tycka. Men vad gör man ? Jag kan ju inte ens räkna antalet blodprover Mathilda tagit i armar händer fötter, det går bara inte.. och alla slags nålstick i huvudet låren osv..
Det är en orättvis värld att ett barn ska behöva genomgå sådant hela sitt liv från början till slut, fruktansvärt. Berättade för kristianstadsbladet även över vår extrema oro över Casper, trots att han inte visat tecken på var sjuk på ngt vis.. så är jag jätte rädd att han en dag helt plötsligt får både de ena och de andra.. helt plötsligt kanske han smäller till med att skaffa sig en hjärntumör precis som hans pappa hade som liten. Ja hjärnan den tänker i hundranittio alltid på mig, men oftast på sistone har jag stängt in det, för ni har väl märkt jag inte skrivit så mkt tankar på sistone. Bara för att jag försöker inse att jag ska må bra och inte tänka så mkt, men en dag spricker det.. och man skriver skriver skriver hur mkt som helst. Man vill fortfarande än idag ha svaret på sin fråga: Varför blev Mathilda så sjuk !!???!! Det är en fråga vi aldrig kommer att få svar på. Angående varför vi blivit intervjuade av kristianstadsbladet är nog pga att min pappa har tipsat dit om oss och att jag själv mailade lite och bara berättade lite om hur jag tycker allmänheten behöver vakna upp och inte se ner på alla sjuka människor osv. Det kan vara en lättnad för oss att få berätta ut det till så många som möjligt hur dåligt man faktiskt mår med alla dessa otrevliga människor man stöter på, framför allt va det värst innan mathilda fick sin vagn från habileteringen när hon satt i en sulky och hon hänge ju efter som hon inte kunde hålla upp kroppen, men vad skulle man göra. Att få hjälpmedel tar lång tid, inget man får över en vecka bara. Jag kommer ihåg den surkärringen på Maxi när jag o Mathilda var där, hon va asså den otrevligaste människan jag ngnsin stött på som hon vräkte ur sig hur Mathilda satt i vagnen och hur synd om henne att behöva ha en sån ung och dålig mamma. Och jag som inte var sådan förut så frispråklig, men efter att man fått Mathilda har man fått tuffa till sig och inte var fullt så blyg mera. Ja efter en del "klagomål" från den kärringen på Maxi, så fick jag ren panik yttrade mig att hon inte skulle yttra sig för än hon tagit reda på fakta, sen ville jag ju såklart ge tillbaka på ngt vis, dock kunde ja ju inte komma till den nivån som hon gjorde med mej hon gjorde så jag mådde dåligt skit länge efter det, än idag till o med och det var nog år 2007 där på våren. Men jag ställde förfrågan om hon hade ngr barn & barnbarn sen berättade jag ett o annat för den idiot tanten, usch ja !!! hemskt.. trodde inte jag var sån, men man kan inte knipa mun i sånna tillfällen, det känns som ngn sticker en kniv i ryggen och riktigt vrider om den i hundranittio när ngn yttra sig på sådant vis. Nä usch jag kan nte beskriva känslan helt. Man "lär sig med tiden" hur man ska hanskas med den extremt hemska världen, för rolig är den inte att leva i. Tänk er själva att leva med motgångar hela tiden.. .. orättvist.Jag skulle göra vad som helst för att mathilda skulle bli frisk från allt, men samtidigt vet jag ju att det är omöjligt. Och efter att man fick hröa att hon har en risk till plöstlig död så blev det ännu värre.. .. men hade det gott som är helt omöjligt så hade jag velat ta mathilda epilepsi o skador i hjärnan från henne och tagit över dem själv istället. Jag vill göra allt för mathilda, jag vill finnas där, ha bästa vänner till henne, få hennes släktingar att bry sig mer om henne & inte ta henne "för givet", få henne att alltid vara glad, att ha de bästa assistenterna till henne, att få vara den bästa mamman, att hon ska få behålla sin världens bästa pappa o lillebror.. att hon helt enkelt ska få vara lycklig och kunna glädjas åt allt i sitt liv för alltid <3 Min lilla tjej, hon är otrolig kämpe !
Oj då här flöt tankarna iväg upptäckte jag.. sånt som händer periodvis.. ni kanske inte ens orkade läsa ända ner här..
Kommentarer
Trackback
