Oj så oaktiva vi är här i långa perioder, Åh helt plötsligt kändes det som bloggen ropade på oss lite.
Sitter här och tittar på mitt underbarn Mathilda, sån fantastisk liten men nu mera STOR tjej det blivit av henne.
Dagar går, och vi försöker så gott vi kan alltid ta en dag i sänder..
Ibland rör det knappt sig något i huvet på mig, ibland rör det sig så himla mkt... Och det är ju olika ting hela tiden, olika saker som jag också försöker bearbeta och vissa saker som liksom inte går att bearbeta.
På senaste tiden har det rört sig mkt assistans i mitt huvud, kan ju va för det varit mkt kring assistansen sen i höstas. Jag (tror) det börjat lugnat ner sig nu, jag vet ?inte?.. Sånt vet man ju aldrig, ett tu tre så får man sig en "käftsmäll" och vi backar omigen tillbaka på ruta 1.
Biten att hitta assistenter är inte alltid det svåraste, det svåraste är bredvidgången... och framför allt direkt efter bredvidgången när de ska börja jobba själva.. Det här med att lära känna osv.
En assistent hos oss måste vara väldigt lätt, lyhörd, trevligt bemötande, glad, rak & genom ärlig.. ja å en del mer.
Assistenter som ska med tiden lära sig när man ska vara där och inte. Att inte lägga sig i, eller finnas för mkt. Medans stunder kommer då man finns lite mer. Det kan inte vara steld kommunikation mellan oss och assistenterna exempel, ass kan inte va steld med oss som om vi va maskiner man jobbar hos/med.
Mjukhet är viktigt!
De måste kunna prata, JA jag vet dem är inte våra "Vänner". Även om en del genom tiderna blivit våra vänner, iaf en 50% av alla. Det är ju så olika. Och som när man "råkat" få tag i assistenter som har samma intresse som en själv, eller kanske själv barn med speciella behov osv... vad gör man.. om vi råkar binda lite kontakt.. det är ingen lätt sits för oss heller!
För vännerna vi en gång hade försvann ju som snö i stekhet sol när det upptäcktes att Mathilda inte va "lik" andra barn... Tjufs sa det! Så stog vi där.. ja det var ju inte bara vänner.. det var även släktingar också...
Vi är inte några som har FULLT av vänner, kafferep, fikapauser, lekdejter med mera varje kväll och helg. Nee.. men visst har vi vänner, några få... som vi tycker jätte mkt om! Kanske träffar vi inte dem så ofta... men dem betyder ngt för oss och dem finns där när vi är glada och ledsna. De flesta vänner vi har, har vi fått genom Mathilda kan man säg, evigt tacksam över att vi till sist fann lite vänner eftersom alla "vänner" försvann i den vevan när Mathilda mådde som värst.
Dagar som i eftrmiddag när jag varit på lite nedstämt humör lite då och då, såna dagar är så himla svåra... man vill inte va otrevlig mot ngn. Men i sitt hem måste man få va lite otrevlig.... väl? Men det är faktiskt jätte svårt och tufft. För här jobbar trots allt människor, människor som jag vill bemöta med respekt. det finns verkligen assistenter som förstår jobbet, förstår att vi eller våra barn har inte alltid bra dagar... Så om jag inte direkt pratar eller vänder ryggen till.. surar... hälsar inte... så förstår dem "madde har dålig dag så är de med det" Man är rädd att de ska tro man är sur på dem, att man tycker de gör ngt fel osv osv.... Men känner man mig så vet man att jag sägr sådant och går inte å småsurar för det lönar sig inte. Men det är ändå väldigt jobbig sits... och det måste va minst lika jobbigt för en assistent.. Men ja det är iaf assistentens arbetsplats... så det är ju trots allt den som ska anpassa sig allra allra mest och minst vi.. Men hur lätt är deT???
Att bråka/tjaffsa med sin man...... hur löjlilgt känns det inte... via sms oftast????? och vad får man ut av det???? ännu mer att tjaffsa om för att i skrift blir det ibland svårt att förstå varandra... Men vi vill väl inte bråka inför massa folk som jobbar i vårt hem??? Vi vill inte dela med oss av allt i vårt liv... även om vi nog delar med oss av allt....
Om vi så har post liggandes.... det kan vi ju inte.... kanske är det ett brev som är väldigt privat... som man helt enkelt inte vill att ngn läser.. ja då är det väl bäst att låsa in brevet? så ingen som går förbi typ "råkar" läsa i farten. Jag menar inte att de snokar... men ni vet...
är jag hemma hos min vän Linda exempel och vi står i köket så läser jag automatiskt på hennes kylskåp om där e ngt uppsatt... samma veva säger jag kanske förlåt dock att jag kommer på mig själv.. men ibland så tänker jag inte ens på det... för de blir liksom i "farten" man "råkar" läsa..
Mkt knasigheter som rör sig i mitt huvud... jag är en liten "forskare" till att skapa den absolut bästa assistansen!
Nu menar jag verkligen inte att vi har dåliga assistenter!!! Ni som försöker förstå.. förstår nu hur jag menar.
Allt kan alltid bli bättre! Och kan något man är beroende av i sitt liv förbättras ääääännu ännnu ännu mer, så är de ju toppen för alla parter.
Med åren har man släppt på sina "hinder" att ha assistans i sitt hem.... till en början kände man sig tvungen att fixa till sig, sminka sig, klä sig bra, rengöra barn och klä dem väl osv innan ngn ass kom hem till oss. Städade kliniskt rent med mera med mera....
Nu ngr år senare kan assar möta mig i morgonrock, nattlinne, bikini mitt i sommaren, värsta fall även underkläderna. Man har liksom många fler dagar nu där man "glömmer" bort att man har assistans, man bryr sig liksom inte.. det är ju vårt liv.
Och OCH om det ligger hundtussar på golvet, makaroner under Miras stol i köket... Casper jätte skitig och Jimmie pillar kråkor på köksbordet?!
Nej men seriöst det är skönt att man själv vänjer sig ngnlunda, man vänjer nog aldrig sig helt dock. Det kommer tider då man tycker allt är mkt svårare.
De värsta tiderna ngnsin i vårt liv är när vi blir asslösa!!!!!! Och när plötsligt en ass måste sluta jobba hos oss! Eller bredvidgångar... nya assistenter.... huuuuaaa!
Men det är livet! Bara att följa med i strömmen.... att öppna upp sitt hem för alla möjliga..... och inte ens veta om det tänker stanna här mer än 1 dag.
Nej för personlig assistent yrket ser folk som ett jävla "sålänge" jobb. SJUKT! Idioter skulle jag säg....
Ska man jobba som personlig assistent så ska de va för man vill det!!!!!! Även inom vård över lag tycker jag. Men just det här med att jobba i ngns hem så nära in på.... Tänk er för där ute på arbetsmarknaden!
Och de där på arbetsförmedlingen... tänk er för tusan för .... begär inte att en person som kräks av bajsblöjor söka jobb som personlig assistent när de inte ens kan se ett barn drägla!
Nej det får va stopp där för idag...
CIAO
