Mamma pratar ut
Dagen som varit sån toppen dag, och framför allt eftermiddagen då det bara var jag & min prinsessa. Vi skojade & stojade med massor av skratt & bus.
Kvällen blev fruktansvärd jag såg ambulansen framför mina ögon, hon fick ett anfall.. som var verkligen på gränsen till ett samtal till 112. Det är så fruktansvärt, det var ett av hennes största anfall. Dock inte allra största för då hade det blivit 112 såklart, men de va så nära att de blev ett samtal. Skönt skönt skönt så till sist efter låååååååånga 12minuter så la det av.
Ni anar inte hur långa dem minuterna verkligen är.... Dem är så långa så man tror man har stått där i en timme eller två.. Man känner det tar aldrig slut.
Att se min gumma ligga där, fäller ihop sig som en båge och ligger så i minuter med ingen normal färg i huvudet över huvudtaget, klarblå!! Ögonen "rullar iväg"... kroppen är spänd.. spänt som ngt som inte går att räta ut..slutar andas... ser ut som hon ska försvinna... Man undrar "ska det släppa"... man står där som ett frågetecken "vad kan jag mer göra?"..
Tårar tårar tårar..
Snälla nån jag orkar inte se dig lida på detta viset... Sån otäck känsla som du känner, sån otäck känsla jag får av att se dig sån.. så rädd du ser ut, helt förtvivlad och ledsen..
Så länge du inte har anfall så lider varkens du eller jag! Varför kan det inte förbli lite anfallsfritt???!!
Så dåligt som jag mår av dessa få anfall egentligen, så kan ja tänka mig tillbaka ibland och komma ihåg hur dåligt jag mådde när hon hade sina 20 om dagen cirka..
Jag är så rädd över att mista dig
Snälla dumma hjärna SLUUUUTA!!!!!!!!!!
JAG ORKAR JAG ORKAR JAG ORKAR JAG ORKAR JAG ORKAR
ÄLSKAR DIG SOM FAN MATHILDA MEN LOVA ATT ALLTID FINNAS KVAR HOS MIG
Det är fruktansvärda minuter när man står och ser hur ens barn "plågas"Man känner sig alldeles förtvivlad och jag lider med dig. Man kan ju bara hoppas att kramperna försvinner med åren att det blir allt längre mellan anfallen. Jag tänker mycket på er och ger er allt stöd jag kan det vet du
Kramar till prinsessan och dej
Elsie
Det går inte att förstå HUR det känns att se sin lilla flicka så, för oss som inte varit där. Men jag kan förstå ATT det känns fruktansvärt och olidligt. Hoppas nu att det blir lite anfallsfritt ett tag. Kramar.
Kämpa på =)
