Fick en fråga
Som jag tänkte svara på i ett inlägg:
Varför jag som mamma väljer att blogga så öppet om mitt barn & våra känslor?
SVAR:
Att blogga sedan Mathilda speciellt fick sin sjukdom har gjort att jag på mitt sätt kunnat bearbeta massvis som alltid hänt/händer kring oss. För till början bloggade jag enbart för vår skull, för min skull att som mamma kunna lätta på hjärtat i en blogg som man dessutom kan göra lite personlig och fin. Men framförallt bearbeta allt vi går igenom och har gått igenom. Det har hjälpt mig betydligt mycket. Och att folk kommenterar ställer frågor till mig om saker & ting kring Mathilda har hjälpt mig jätte mycket att få ut det jag behöver. Det är ett tungt hjärta jag alltid bär på, och jag fann mitt bästa sätt att bearbeta det på.
Men mer och mer med tiden så har jag även bloggat för omgivningens skull. Specifikt för andra föräldrar i samma sits som jag. Och för släkt och vänner som gärna vill läsa för att förstå bättre kring sjukdomar habilitering mediciner och framför allt våra känslor och hur man på bästa sätt kan bemöta oss på.
Och med tanke på Mathildas statistik så uppenbarligen är det en intressant läsning.
Men idagens läge bloggar jag först och främst för vår skull därefter även för omgivningen. Jag kan berätta för er att jag har hjälpt otroligt många föräldrar i liknande sits bara genom min blogg.
Och det är jag stolt över, att jag gått ut med så pass mycket för att hjälpa mitt psyke och andras liv!
Men någon gång får det väl ta ett stopp, då det blir för mycket skit kring bloggar mer & mer.. därav kommer det antagligen hållas mycket privat denna blogg och min egna.
Hoppas svaret var tillräckligt, annars får ni säg till!
det är väl ett sätt att lätta sitt hjärta. att få skriva av sig allt man tänker på också.så hjälper det säker mycket för andra föräldrar med
måste bara säga att du hjälpt mig jättemycket.
o oj vad fin bloggen blev nu.
Anna o Axel
en sådan fråga ställer oftast folk som inte har så stor kunskap om hur det är att leva med ett barn med ett funktionshinder. Därför är det jättebra att människor som Madde,vågar och framförallt VILL dela med sig till omgivningen av hennes känslor och tankar,samt för att själv hålla gnistan och orken vid liv,spec de dagar allt känns hopplöst och orkelöst.
Tycker det är tragiskt att folk fortfarande ej vet hur man ska bemöta en människa som har ett funktionshinder- precis som man bemöter alla andra!!!Konstigare än så var/är det inte.
Så var ej rädda att fråga,eller att möta en person som har sina fina speciella problematiker/hinder.
Kram på er alla
