Tankspridd mamma
Mathilda snart fyra år gammal, Är det riktigt klokt ?!
Jag minns som det var igår man kom till förlossningen och fick sin lilla prinsessa.
Jag minns jag var inställd under hela graviditeten att det var en flicka jag kände det på mig.
Och från början till slut hade jag hela tiden namnet "Mathilda" som min lilla flicka skulle heta.
På förlossningen glömde jag att kolla efter könet, det var liksom inget jag tänkte på. Jag fick ett levande barn och det var ju en tillräklig "present". Men och så var jag rätt säker på det var en flicka, så kanske va det därför jag glömde se efter könet. Såklart blir man glad vilket som.
Dessa två veckor med vår lilla dam, så underbart.. hon gjorde vårat liv så helt annorlunda..
Allt blev förändrat..
Det var toppen så underbart <3
Sen var ju två veckorna förbi.. allt blev kaos.. panik.. sorg.. osv..
ngt hände som man aldrig skulle kunna tro skulle hända en själv..
Mathilda min lilla tjej, utvecklas inte som ett barn som sina kusiner exempel..
Hon utvecklas.. men på ett helt annat vis..
Detta blev en vana för oss, en bild av hur ett barn är.. när vi fick Casper så var det mer han som var annorlunda..
För Mathilda var ju vårt första.
När andra blir så glada över sin barn som sitter, säger mamma pappa, går, kryper osv..
Så under den korta tiden blir jag överlycklig över när Mathilda kanske gör ett helt nytt ljud en dag :O)
Så trots den motgången man har och som vi haft.. så har man glädjen där ändån.
Mathildas liv har annat att erbjuda oss.. Casper har ngt annat..
Dem är två helt olika barn..
Trots allt man vet och är van vid.. att Mathilda är som hon är... Casper är som han är osv..
Trots det.. så väldigt ofta.. så som nästan varje dag..
känner man obehag över sitsen vi är i.. trots att vi är lyckliga över att ha världens finaste barn.
Att inte ännu på fyra år kunnat ha en kommunikation med Mathilda.. och inte ens få möta hennes blick..
Alla längtar till sina barn börjar prata.. jag längtar efter anfallsfria dagar.
Jag har inte kunnat ha en kommunikation med Mathilda genom ögonkontakt, jag vet ju inte ens om hon ser och vad hon ser???
Kommunikationen tillsammans med sitt barn tror jag är det viktigaste mellan barn & föräldrar.. ..
Eftersom jag är med i ett sådant här liv..
så känner jag att det är de jag saknar mest.. att kunna få Mathildas ögon att fästa i mina.. eller iallafall svara mig när jag pratar med henne.. att hon vill ta mig i handen.. klappa mig.. kittla mig..
Det är en fruktansvärt svår sits att inte veta vad hon egentligen vill göra idag.. vill hon på andys idag? ut och gunga? vill hon inte göra ngt? vill hon ens va med ngn? vill hon byta sin blöja ännu oftare? vill hon duscha oftare?
Man måste bestämma allting åt henne !! Det är så orättvist och svårt.
Man bestämmer ju inte allting åt Casper, han har ju sina val när han väljer leksaker i affären, väljer vad för mat han vill ha på tallriken, väljer sitt pålägg.. kan hjälpa till att bre sin macka.. osv osv..
Det är egentligen så himla mkt man glömmer bort.. inte vi som föräldrar.. jo kanske de första åren.. man lär sig mer och mer.. Men exempel handläggare på försäkringskassor glömmer oehört mkt, dem bara precis jämnför lite med andra barn och påstår typ saker man aldrig hört talas om.
Något jag & Jimmie gör så ofta själva.. är ju att "jämnför"..
men det går inte att låta bli..
Senast ikväll sa Jimmie "Casper hade varit helt annorlunda om Mathilda inte hade varit funktionshindrad" ja mkt riktigt det hade han garanterat varit.. vidare kom vi på samtalet hur vi hade trott hur Mathilda hade varit om hon inte hade haft sina problem.. det samtalsämnet har vi haft tusen ggr, men vi drar upp det om och om igen..
Man kommer nog aldrig släppa det samtalsämnet..
Och ju äldre Mathilda blir dessto tydligare blir hennes funktionshinder för oss.. vi märker allt mer och mer.. hon blir "yngre och yngre"..
Det är en svår kamp...mkt svårare än man tror själv ibland..ibland tar man det lite lätt... en annan dag staplar man in i väggen med ögonen fulla med tårar för man vet inte vad man ska ta vägen.
Allt är jobbigt med Mathilda jag är uppriktig och säger det, men allt är underbart med precis som ett annat barn som Casper. För man älskar henne lika mkt ändån och tycker om henne på alla sätt och vis. Vi kämpar ju tillsammans med henne för alltid, vi ger oss aldrig. Ngn liten förbättring är aldrig fel.. som idag ett nytt ljud :O) helt otroligt !!! Vi blir överlyckliga.. !! Både jag & Jimmie när vi satt och åt middag och hon satt intill .. vi hörde ljudet båda.. vi tittade varandra direkt i ögonen och våra blickar sa "JIPPI va roligt" .
Jag har varit med Mathilda sedan hon föddes, jag har försökt mig ut på annat håll att arbeta två ggr, men det har inte fungerat. Jag vill försöka igen, för jag vet att jag vill göra ngt litet lite då och då.. men inte för mkt..
Men denna oron hela tiden den tar över allt..
Trots om man litar på assistenter, släkt, vänner..
men man "litar inte" ändå..
"klarar dem av att se efter angående anfallen om de behövs stesolid eller ej, klarar dem ge henne mat, trösta henne, leka med henne, vara snälla mot henne, inte glömma bort henne" tankarna har jag listvis i huvudet.
Där finns ju hur många mammor som helst som tycker det är jobbigt att lämna bort sin icke funktionshindrade barn finns ju mängder av dem föräldrarna, det är hur normalt som helst !!!! trots att jag anser de kan vara bra lämna dem ibland ifall de skulle hända oss föräldrar ngt ngn gång och att dem ska slippa va blyga för att dem MÅSTE till mormor morfar mostrar o fastrar osv osv.. så anser jag.. men jag vet exakt hur svårt det är.
Tro inte att jag tycker de e lätt och lämna Casper NO WAY, det är nästan svårare på ett sätt, man är rädd ngt ska hända honom så att de händer ngt riktigt allvarligt.. jag vill ha mitt kontrollbehov..
Mathilda lämnar jag verkligen INTE till vem som.. men de gör jag inte med Casper heller..
Det är inget snack att man är ngn "Hönsmamma" hit o dit.. det är vad man själv anser vad man känner vad man vågar.. hur man vågar lita på andra osv.. jag tycker uppenbarligen själv inte att man kan uttrycka sig för än man själv är i samma sits. Sen kan man ju tycka och tänka som man vill .. såklart.. de ska man göra.. men tycka för sig isåfall..
För jag vet hur svvårt jag själv tycker det är att lämna mina barn.. jag gör helst inte det.. ibland är jag tvungen.. och ibland känner jag att jag måste så att ex. casper inte blir för blyg om de ngn gång skulle ske att vi verkligen måste under en hel helg osv..
Men att lämna bort sitt finaste man har till ngn är aldrig ngt lätt, inte enligt mig.
Man kan lita på männniskan hur mkt som helst, det kan ändå va svårt.
Sen finns det dem som har de lätt för det, men det är ju upp till dem.
Ibland kan jag även känna "usch idag vill jag inte lämna Mathilda till assistenterna" jag kan känna skuldkänslor att jag lämnar bort henne till dem trots att hon är på hemmaplan...det är jätte hemskt att känna så.. ibland känner jag att jag inte vill ha assistans.. ibland känner jag att jag vill ha jätte mkt assistans.. det går i perioder.
Det tar på en att ha assistenter ibland, ibland känns de inte som ngt problem alls.. Men tänk er själva att ha andra människor i ert hem dagligen så gott som.. att "forma" assistenter exakt som man vill ha dem är ju inte de enklaste..
Nej man kan inte påstå att man inte har ngr tankar iallafall, för dem är där varenda sekund..
aldrig är man fri tyvär
Men så mkt som man älskar sina barn trodde jag aldrig att man kunde älska ngn !!!
<3
/en tankspridd mamma
Heej Madde & Matilda :)
Brukar kolla in lite då o då och läsa lite.
Blir Verkligen Tårögd Imellan åt :/
Sen måste ja jue säga att Matilda du e jue såå super sööt :)
Och Önskar Diig All lycka.
Och madde du e en Toppen mamma som e så stark , En sådan mamma som diig skulle alla ha..
Hoppas ni har en bra Påsk såå Ses vi säkert snart :)
Kram på er
/Maddee
Hej Matilda och madde !
Jag kan bara säga att jag fick tårar i ögonen när jag läser inlägget.Det du skriver om hur du som mamma känner är ju helt otroligt.Jag kan bara säga att jag känner likadant.Vi har ju inga assistenter ännu men jag kan tänka mig att det är med blandade tankar som man har assistent i hemmet.
Men ni är så himla duktiga och starka.
Keep up the good work.
många kramar från oss Pernilla och Mindra i Kiruna
Vissa delar förstår jag, känner jag igen mig i. Jag har själv sett att det varit jobbigt för mina föräldrar stundtals, att de haft svårt att lämna bort oss, osv. Och det med assistansen; det ÄR svårt. Till en viss del vänjer man sig, men aldrig helt. Vissa dagar längtar jag verkligen till assistenten kommer, kanske slippa pappa en stund ;-) och göra vad jag vill. Vissa dagar vill jag inte alls träffa någon, bara sitta ensam och "sura" för mig själv. Du vet ju hur det är ibland. Sånt får man stå ut med. Tyvärr. Men samtidigt; de behövs ju. Din flicka mår säkert mkt bättre när du får avlastning och får vila emellanåt så hon kan ta över med nya krafter när assistenten slutar. Och visst, du kan aldrig slappna av helt, men du hade nog inte orkat att ha Mathilda på heltid. Det hade ingen människa i världen orkat. Ingen hade orkat ha mig på heltid heller. Det är tufft att inse det, men så är det ju faktiskt.
Jag förstår verkligen hur du tänker, men jag kan inte veta hur det är.
<3
Är inne o läser ibland, har aldrig kommenterat förr tyvärr.. men jag beundrar dig o skickar de varmaste kramarna till dig o din familj. Matilda är söt som socker! Ta hand om er!
Hejsan
jag håller med dig De är svårt att lämna ett barn med spec behov til någon. Sedan är man i behov av avlastning. Jag vet man e totaltförvirrad i detta.
Men jag har börjar att tänka så här:
Lucas är ju snart 8 år. Hans kompisar vä i väg o lekar med kompisar dom sover över Men de kan ju inte lucas. och att ha med sin mamma överallt är inte heller alltid kul så jag använder lucas ledsagning/avlastning till att få lucas att göra saker där inte jag som mamma är med. Detta gör ju att när vi sitter o pratar så har även han något att berätta, något som mamma inte varit med om.
De är inte lätt..
som nu.. jag va trött i hela kroppen nu idag va helt slö hela jag. Lucas skulle till sin pappa över påsk och åkte till honom i middags redan, jag vilade en stund o nu bara saknar jag honom som sjutton Fast jag vet att han har de bra hos sin pappa o att hans pappa tar hand om honom så som jag vill man ska göra,
Att ha personer hemma är oxå spec. jag tycker att de dagarna när jag e hemma oxå att jag känner mig som en lat mamma som inte tar min son när han kallar men sen tänker jag att efter som han kommer att behöva hjälp av andra restan av sitt liv så är de ju bra om han vänjer sig lite redan nu..
rätt eller fel?? ja de vet jag antagligen när lucas blir stor..
jag tycker du är en stark person..
kram på dig
